Svenskar i exil

Igår när jag tog bussen till jobbet så gick en lite äldre man och en yngre på samtidigt som mig. Vi hamnade på sittplatserna bredvid varandra, och de började prata svenska med varandra. Jag vet inte varför (kanske för att jag var lite speedad av koffeinintaget tidigare under dagen) jag slängde ur mig den uppenbara frågan: "är ni svenskar eller?" vilket ledde till ett samtal om ditten och datten. Jag berättade om anledningen till att jag och Mattias flyttat till LA, om mitt nya jobb osv. Det visade sig att den yngre killen bor här medan den andra var hans pappa som hälsade på. Han berättade om sitt jobb, var han bor och frågade om vi umgås med några svenskar. "Njae..", sa jag. "Bara en norsk tjej" (som att en norrman är detsamma som en svensk, haha. Men det känns ju nästan som att man träffar någon hemifrån när man träffar en norrman eller en dansk).
I alla fall så fick jag hans nummer och nästa vecka ska vi kanske ta en öl med honom.
Det är så lustigt det där, hur vi tysta svenskar (inklusive mig själv) börjar prata med en främling på bussen och byter nummer hejvilt, något jag med största sannolikhet aldrig skulle göra i Sverige. Men här, i ett främmande land, så känner vi någon slags stark samhörighet. Fastän vi är vilka främlingar som helst.

Jag undrar vad vi ska prata om.. Köttbullar kanske? Eller hur roligt det var att vi hittade kräftor på Ikea. Hmm...